Det är svårt när det finns mycket att säga.

Att stå där och inte få fram ett ord.

Känslor som bara vill ut.

Men som stängs inne.

Att veta att det är ens eget fel.

Att ha något så fint så nära.

Men inte riktigt nå fram.

Inte våga.

Veta att det är för sent.

Och påminnas om det varje dag.

Nu har det visst gått några dagar sen jag skrev sist. Inte orkat med det här riktigt.

Numera spelar det ingen roll hur mycket jag sover, jag är ändå hur trött som helst.
Hoppas verkligen att läkaren får provsvaren snart så att jag kan få den där medicinen så att jag blir pigg igen.
Det är liksom inte hållbart att inte orka ur sängen på över 24 timmar.
Att bara ligga som en död sill och vara så slut i kroppen att man inte ens orkar lyfta en finger för att byta kanal på teven.

Jag som fick vara glad om jag fick sova fyra-fem timmar på en natt tidigare kan lätt sova i 12-14 timmar nu och bara vakna några gånger för att vända på mig eller svara i telefon för att tala om att jag sover och att vi får höras senare.

Ge mig energiiiii!